— Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs eller det blir krig.
Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad. Till slut sade Stellan:
— Ja, där ser du själv.
Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade:
— Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i arresten, för då ä din pappa bara kapten.
Stellan stannade:
— Vem har sagt det?
— Det har pappa själv sagt vid frukosten.
Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet?
Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han verkligen var.