— Ja behöver — — — ja — — —
— Ja, spring ut då och skynda dig.
Han sprang mot dörren så fort han kunde…
Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett källsprång lossnat inom honom.
Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och Kalle och Göran — — — alla, alla — — —
* * * * *
Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. Och de bugade. Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna. Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:
— Välkommen!
Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:
— Var så god!