Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar med de toffelbeväpnade händerna.
Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm.
Och så drogo de sig tillbaka.
Men inte alltid.
Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset.
När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.
Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och grepen, hände det — — —
Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig tillbaka med en skakning på huvudet.
Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången.
Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.