AUGUST. Ack, dessa uppträden!
MÖRK. Se där, ni känner till det, tror jag?
AUGUST. Men hvart tar poesien i äktenskapet vägen?
MÖRK. Äktenskapet, min värderade vän, är som den efterlängtade sommaren. Alla glädja sig däråt, och när den kommer, så är den ofta ruskig; men ändå för den med sig knoppar, blommor, poesi och solsken. Vill ni nu inte erkänna dessa behag, därför att det kommer en och annan regnskur emellanåt, och åskan mullrar då och då, och till och med slår ned någon gång? Nej, lugn bara, käre vän, lugn midt i stormen!
AUGUST. Lugn ... ja, det är lätt för er att säga så, ni som har sluppit ifrån det.
MÖRK. Har jag sluppit ifrån det ... ni yrar, käre vän. Det slipper ingen ifrån.
AUGUST. Men ni sade ju att efter tjuguårigt äktenskap ...
MÖRK. Jag skröt bara ... alldeles som ni förut, lita på det. Jag får mina sparlakansläxor lika så goda som ni och alla andra, och vill slå vad, med nästan samma ord, för jag tror, förbaska mej, att den ena frun skrifver af den andras tal.
AUGUST. Nu öfverdrifver ni!
MÖRK. Öfverdrifver jag? Hör nu, vänta litet ... Tar af sig sin dammrock. Ni ska själf få se ... se här ... svep den här rocken omkring er ...