God morgon, Helmi! Hvad för sällsamt värf
Du sysslar med! Hvi skurar du så blankt
Med idog hand det gamla, tunga svärdet?
Jag alltid såg den kämpaklingan förr
På högan vägg, der invid härden hänga;
Lik saga stolt, om fordna bragder täljd,
Den skimrade så klart i hyddans skymning.
Hvi ser jag den i dag uti din hand?
Ej jungfrur pläga ju i striden gå.
Helmi.
Ej unga björnen plägar ju berätta
För foglar små hvad han i hågen gömmer,
Då han om morgon bort från klyftan drar.
Toivo.
Väl är jag späd och ung, dock fogel ej,
Som, svag och menlös uppå grenen qvittrar.
Jag svänga skulle ock i dag ett svärd,
Som mig min fader i går afton skänkte.
Men ej jag kunde kära modrens tårar
På bleka kinden rinna se, der hon
Låg vid min fot och bad mig att ej röfva
Dess ålders hulda morgonstjerna bort.
Mitt svärd jag henne räckte, bågen tog
Och vandrade, så tung i håg, från hyddan.
Kom, Helmi! följ med mig till friska skogen,
Att vildbråd jaga som du fordom gjort.
Helmi.
Jag större värf att sköta har i dag,
Än att med piltar uti skogen vandra.
Toivo.
Lägg skarpa svärdet, fagra Helmi, bort
Ifrån din hand och lyssna till mitt ord.
O, kom med mig! Ej vill jag ensam irra
Uti den vilda skog. Se, gräset ej
Mer grönskar för mitt öga, böljan ej
Vid stranden ljufligt sjunger, glada göken
I höga björkens topp så stum är vorden,
Då ej på stigen vid min sida jag
Ditt fjät förnimmer, ej den gamla runan,
Utaf din stämma sjungen, klingar mellan
De furors stammar ifrån bergets topp.
O, kom med mig och till de milde gudar,
Som bo i luft, i skog, i moln och vatten!
Vi bedja skola, att de signa må
Min fader och de starke männen alle,
Som denna dag i strid emot kung Erik
Med Aino gå.
Helmi.