O, Helmi! hör min röst! hör vännen från
Din barndoms väna dagar, som dig kallar!
Kom! följ med mig till fridlyst härd, der skall
Mitt hjerta hviska läkdom till ditt hjerta.
En krans af ro jag flätar kring dit hufvud
Och sjunger dig till hvila hvarje qväll.
Tancred.
Kom! fly med mig och uti mina armar
En verld af glödhet fröjd skall öppna sig
Och famna dig.
Helmi.
Gack bort, förbannade!
Tancred.
Du mig förbannar, men i mina armar
Jag dig dock håller qvar! Och vill du ej
Med mig i glädjen lefva, skall du dö
I hatad famn, som evigt dig omsluter.
O, högsta fröjd, att dö vid denna barm!
Och dit du far, dit följer äfven jag,
Du vid mitt väsen vigda, sköna brud!
Helmi (springer upp på den högsta klippan vid stranden och sträcker armarne mot hafvet. Tancred håller henne omsluten.)
Jag ser dig, ljuse, der du går
I fjerran på den blåa vägen!
Och morgonsolens krona hvilar
Uppå ditt hufvud, ur ditt hår
Framspringa tusen, tusen stjernor
Och strålar skimra i ditt spår.
Med handen skinande du vinkar.
Jag kommer, o, min konung!
(Störtar från klippan, omfamnad af Tancred.)