Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro — utom på ett ställe — vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.
Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken och förarens rop!
Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en kulen höst, der
— “rundt omkring bär jorden af sig sjelf
en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,
och gyllne äpplen glöda mellan löfven
och röda drufvor hänga på hvar gren
och smärta pelarstammar grönska der,
omhuldade af söderns rika rankor.“