i högsätet dricka.
Lidna äro lifvets stunder
Leende vill jag dö.
Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den sången kallade de gamle för den “höga sången.“
Med tänkande sinnet
skall ej mannen skryta,
hellre med hugen försigtig.
Då när en klok och förtegen
kommer till gården,