— Å, inte så värst gammal, sade författaren.
— Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug.
— Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats förr.
— Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte behövt mig — det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en högfärdig tanke — att ge människorna ett surrogat för julen med din enkla barnsliga julberättelse.
— Jag har inte skrivit den än.
— Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul — tycker du att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från kanoner och granater.
Författaren reste sig och sade:
— Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är.
Den besökande smålog:
— Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd: