Brovin och jag kommo tidigt ned till båten. Klockan var bara fem på morgonen och vi kände oss som om vi stigit upp uteslutande för att gå och lägga oss. Vi stodo i aktersalongen och våra trötta ögon stirrade efter två lediga liggplatser. De funnos också men samtidigt upptäckte vi något som gav anledning till det samtal som nu följer. Detta samtal föres i en viskande, hänsynsfull ton för att icke störa de i salongen sovande. Brovin har satt sig på sin plats:
— Här fattas en kudde. Min kudde fattas!
— Jag har en för mig. För säkerhets skull lägger jag en näsduk över den. Man kan inte vara nog försiktig i dessa smittosamma tider.
— Därborta ligger en karl som har två kuddar. Han har min kudde! Det är orätt!
— Ja visst, är det orätt, men kanske tycker han om att ligga högt med huvudet.
— Jag kan inte ligga utan kudde! Han får lämna igen en kudde! Min kudde!
— Ja men, han sover. Du hör ju att han sover. Det är synd att väcka honom. Kanske har han vakat hela natten.
— Det angår inte mig. Jag är inte sentimental om morgnarna, när jag inte har någon kudde. För övrigt reagerar jag mot alla orättvisor. Du som skall föreställa en tänkande varelse ser väl att denna situation är en bild av Samhället. Där ligger han, parasiten, och sover på min, den hederlige, arbetsamme medborgarens egen kudde!
— Jag trodde det var ångbåtens —
— Var inte dum. Här är en kudde till var plats. Vi ha rätt till var sin kudde, men han där har tagit två. Han vet mycket väl att det kommer andra som vilja ha var sin kudde på morgonen, som äro trötta och behöva vila.