—Det är mycket möjligt. Om du nu mäter upp husets värme och drar den ifrån kylan ute, du förstår, så får du veta hur kallt det är ...
—Hur menar du? Hur skall jag kunna mäta upp husets värme?
—Det vet jag inte. Jag förstår inte alls sådana saker, men jag tror att om du hänger upp en termometer i ett träd i trädgården och låter den hänga en stund, så kan du sedan se efter om du törs ta ut Sara.
Eva stannade på tröskeln till det stora vardagsrummet. Hon stod alldeles stel och rak som en staty och hennes pupiller vidgade sig och blevo stora som de bli på den som spänt lyssnar.
—Hörde du något? viskade hon till mig.
—Nej, andades jag dovt tillbaka. Icke ett ljud!
—O Gud, jag tyckte hon skrek. Hon brukar vakna vid den här tiden, hon skall ha mat.
—Jaså, sade jag, och så gingo vi in och satte oss i den vackra gamla björksoffan.
Eva tog sitt handarbete, det gamla kära handarbetet, som från början var avsett att bli en liten duk till en liten bricka. Det är åtta år sedan dess. Evas handarbete skulle nu passa som ridå till en medelstor teater. Jag såg på hennes händer, då hon sydde, och jag tänkte: tiden står still, de äro lika vackra som för tio år sedan.
Så sade hon: