—Jag har varit på bio med Sten för han har haft mässlingen och hans mamma bjöd mej för han har badat så nu är han bra—ä mamma hemma?—och så gick vi på Karla för de ä nära och där var ett filmdrama fast de var inget kärleksdrama för de var för barn—ä mamma hemma?—och de va om en pojke som bara var femton år men som utmärkte sig för stor karaktäringsförmåga för de stod på programmet och hans mamma var död så dom bodde på en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma var ett porträtt som han stod och såg på och andades så underligt för hans pappa ville gifta sig med en annan tant—ä mamma hemma?—och hans pappa hade uniform för han var kapten på stationen innanför planket. Stens mamma köpte knäckkola hos Agusta Jansson innan vi gick på bion. Och så hade pojken en trumpet som han blåste i och så kom indianerna och anföll stationen och sköt genom planket så att dom som var innanför föll omkull och dog och då var pojkens pappa borta och pojken tog och grävde ett hål under planket och så kröp han ut med sin nya mamma och gömde henne i en grotta med gräs omkring men när de blev paus sa jag till Sten ä de säkert att du är bra från mässlingen nu och då flög en gumma opp som satt framför och skrek har dom barn me mässling på biografer—ä mamma hemma?—och sen tog pojken en häst och red i väg utanför planket och började blåsa i trumpeten så att indianerna trodde att soldaterna skulle komma och då blev dom rädda och red i väg men pojken som räddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra sedan och så kom hans pappa hem för han hörde trumpeten och då flydde alla indianerna och dom blev så glada allihop innanför planket och pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och så blåste han i den fast han hade ont i armen men han hade uniform som var vådligt stilig för det hände i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort på en gård i Berlin där dom gör alla biografdramer fast det står att dom spelar i Amerika—ä mamma hemma?—men inte tror jag att gumman fick mässlingen fast hon satt framför oss. Äldre människor ä så underliga—
HAVET.
En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke någon fågel och heller icke någon motor som dunkar.
Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna, kommer hon emot mig och säger:
—Vad är det som hörs så underligt?
Jag lyssnar och så svarar jag:
—Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen.
—Vad är havet för något?