Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon:
—Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. Tag hem den åt mig.
—Så, vad är nu det?
—Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka, jag vill ha den.
—Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende, då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta chokladkakan.
Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro tillbommade.
Solen går i moln och det blir kallt.
—Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann.
Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor och ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter godhetsfullt den saken åt mig.
Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller med ena handen i soffan för balansens skull.