Men jag går hem och jag tänker:
Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu få vi se hur det går!
Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i sängen och nickar vänligt.
—God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma in i ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland skären. Ni kan inte tänka er så vackert—jag talar fort och snabbt och byter hastigt ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra huvuden.
—Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna. Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket fort....
—Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det: Fick du tag i chokladkakan?
—Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.
Jag rycker av henne täcket och säger:
—Unge! Vad skrattar du åt?!
—Jag skrattar åt—att—du har—en chokladkaka—när det—aldrig—har legat—någon—chokladkaka—på—översta hyllan i minsta garderoben—för det var bara—som jag hitta på!