Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon skulle ta den på sig i dag! Så räckte hon Leonard rullbandet och sade:
—Vill du rulla runt kvarteret? Det är ingen konst! Det går så lätt.
Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade:
—Jag har träffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar så fint! Jag har förlovat mig med honom! Jag ska få en ring av honom som jag ska ha om söndagarna! Vi ä riktigt förlovade!
Vi gillade min dotters val. Leonard var en väluppfostrad gosse. Jag har aldrig träffat någon som talat så grammatikaliskt som han. Man fick riktigt vara på sin vakt då han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt så gamla, vågade icke öppna munnen då han var närvarande. Han spred en allvarlig och betänksam stämning över familjen så fort han kom.
Min dotters och Leonards förlovning varade i fjorton dagar. Min dotter bar ring två söndagar. På torsdagen förlovade hon sig med Sten.
—Vad nu, sade jag, är det slut med Leonard?
—Han är så tråkig, sade min dotter. Och så är han inte elegant!
—Elegant!! Vem har lärt dig sådana ord?
—Får jag inte säga de? Ä de ett svärord??