Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett honom lov att tala, sade han:
—Jag vill bara säga: det är inte så roligt att vara pojke heller!
Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och strax börjar han—eller hon—med tillgjort vänlig röst:
—Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan?
Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att vi började i en spårvagn:
—Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben? Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?
Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så ibland.
Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror. Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan.
—Ät kroppkakan, Per! sade hans moder.
—Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om. Matsmältningen rubbas.