—Lika fint som slottet?
—Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och fint. Och över det lyste alltid solen.
Min dotter såg på mig med stora undrande ögon.
Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna, där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på hatets berg i ondskans dal.
HENNES BRÖDER
EMANUEL.
Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel, och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre. Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt: