Jag sjönk ned i en soffa.
—Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.
—Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt.
Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen.
Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H.
Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade:
—Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle?
De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.
Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch.