Då slutar jag upp att tänka och frågar:
—Vilken sak?
—Ä de sant att mamma telefonerade efter mig, när jag föddes? När storken kom?
Jag är en modern man. Jag ljuger icke för barn. Men så tänker jag: han är för ung. Och så säger jag:
—Jo, mamma telefonerade. Hon sa till om en tjock pojke och då kom du.
—Och så sa hon till om en smal en, och så kom Karl-Olof?
—Ja, då kom Karl-Olof.
Han går ut igen och jag fortsätter att tänka. Det regnar där ute på gatan och från Gärdet hör jag en automobil surra.
Då öppnas dörren igen och Karl-Edvard kommer in. Han går rakt fram till mig och säger kort och allvarligt:
—Pappa, jag är så ensam där ute i salen. Karl-Olof har gått och lagt sig och jag har så tråkigt—kan vi inte be mamma ringa på efter en pojke till?