SAKEN
och så gick vi in på våran gård in i velesipedstallet och där tummade vi på att inte säga
ett ord
till någon levande varelse och så bestämde vi signalen eller tecknet så att vi visste var vi skulle mötas och sen gingo vi hem och jag sade inte ett ord till Karl Olof eller någon fast dom nog gärna skulle velat veta det.
Kap. 2.
På kvällen gick jag och lade mig som vanligt och mamma var inne och sa gonatt och jag kröp under täcket och låssades sova fast jag inte gjorde det för att Karl-Olof inte skulle märka något och sen låg jag vaken fast det var rysligt svårt men Karl-Olof jälpte mej för han talade i sömnen och skrek till var femte minut för han drömde väl om Texas Jack som han läser om kvällarna och när klockan blev ett så steg jag opp och kledde mej sakta och smet mej ut i mörkret och när jag kom i farstun så stod fabrikörens Beda och flörtade med en gadist men då hosta jag till och då sprang hon in i köke och gadisten smet opp i vind och då kom jag ner i andra trappan och där stod direktörens Agusta och flörtade med en gadist till och så hosta jag igen med samma resultat fast gadisten höll på att springa ikull mej i trappan och så kom jag ner på gården där jag stellde mej bakom källardörrn som alltid är öppen och började jama för det var tecknet och då kom Gösta och Anders fram ur velisipedstallet där dom hade setat och ventat en hel kvart för deras klåckor gick inte rätt. Och så kom vi ut på gatan. Där var alldeles mörkt. Då det är spennande skall man skriva korta meningar. Inte ett jud hördes. Annat än stormens tjut i vederflöjlarna. Vi kommo ned på Gärdet och smögo oss sakta fram till hanngaren. Mörka moln foro på himlen.
Det var bitande kallt. Marken knastrade under våra fötter.
En ensam lykta lyste i fjerran.
En hund skellde vemodigt.
Jag gick in i hanngaren och kom ut och sade: