HERR STEN.
Min dotter har en lekkamrat som också är hennes fästman. Hon erkänner det icke själv, men då hon går med honom på gatan, i vårsolen framför huset, ropa alla barnen i bostadshuset:
Fästmö och man kysste varann högt upp i skorsten med viskan i hand!
Jag ligger i fönstret och hör sången, som är avsedd att vara en nidvisa, och jag tänker: vad tiden ändå står stilla trots allt som händer—precis så sjöng man om mina öron, då jag kom hand i hand med min allra första väninna. Och det är så många år sedan.
Bostadshuset kallas så därför att varje våning äges av sin hyresgäst, som därför betalar en rätt liten summa om året. Hyresgästerna bilda en förening om huset. De äro allesammans hyggligt folk och deras barn äro icke sämre—men heller icke bättre än andra. De barn som sjöngo smädevisor över min första kärlek bodde icke i Bostadshus—de voro lika grymma ändå. Hyresbeloppet är tydligen icke det avgörande för karaktären.
Min dotters lekkamrat heter alltså Sten och är 6 år på det sjunde. Detta på det sjunde är mycket viktigt annars kunde man ju tro att han bara vore 6 år.
Sten är en vacker pojke, men han är icke så bildad som min dotter, ty hon har redan börjat skolan. Sten bor i huset och hans förmiddagar äro dystra. Han har då ingen att leka med. Han tittar ut genom fönstret på det gråa gärdet där snön håller på att smälta. Där finns inga barn den här tiden. Han är trött på sina leksaker och det är ännu tre långa timmar tills Anna-Clara kommer från skolan.
Men han går ändå upp till oss. Då jag öppnar dörren, står han i förstugan och frågar:
—Ä Anna-Clara hemma?
—Nej, säger jag, hon är i skolan.