—Inte! svarar han.
Då är jag på det klara med saken. Jag skulle kunna säga till honom:
—Olyckliga barn. Du har utan att veta det upptäckt konsten. Denna bild på lampan rör sig, lever, därför att en konstnärs levande hand och hjärna gjort den, men hästarna på fotografien stå stilla, ty kameran är död. Konstnären har återgett en hel rörelse, då kameran blott kan ge ett moment av en rörelse.
Men detta är för lärt. Det går inte. Jag ringer upp konstnären som gjort lampan och så säger jag:
—Käre vän, du måste hjälpa mig med en sak. Här är en ung man som fått se din lampa och nu vill han nödvändigt veta vilka som tröttna först, de löpande människorna eller den vilda Urhunden.
Konstnären tror, att jag driver med honom, och så säger han:
—Hälsa och säg att de tröttna aldrig. De komma att springa i evigheters evighet så länge kopparn håller!
Jag skall just berätta detta för min gäst, då min dotter kommer inrusande direkt från skolan. Då hon fått av sig kappan och mössan och slängt böckerna på kistan i tamburen, tar jag fram henne till lampan och säger:
—Hur tror du att det går med de här gubbarna? Tror du Urhunden får tag i dem till slut? Sten tror, att han kommer att äta upp dem en vacker dag. Vad tror du?
Anna-Clara såg på oss bägge så nedlåtande som endast en kvinna kan se på två dumma karlar och så sade hon: