Men dagen gick. Och då eftermiddagen kom, hade Ernst-Olof det värsta bakom sig. För 25 öre hade han fått sin yngre bror att övertaga vattenbäringen och vedhämtningen och själv hade han legat vid havet och badat. Han kom hem till middagen, som han åt med frisk aptit, och sedan han med stort besvär letat reda på en chokladbit, som hans lilla syster gömt under en soffa i sitt dockskåp, gick han ut för att se på naturen.
Och två timmar därefter var han en hjälte.
Han stod vid ångbåtsbryggan, då det hände. En flottans barkass hade nyss kommit in. En kapten och några flottister gingo i land och på bryggan stod en samling unga herrar och damer ur Ernst-Olofs umgängeskrets och följde intresserat sjömännens arbete med båten.
Då föll Ingrid i sjön. Ingen vet hur det gick till. Hon bara föll i sjön. Direkt från bryggan och rätt ned i vattnet, som var så djupt, att Ingrid aldrig hade bottnat, även om hon varit tio gånger så lång.
Ingrid kunde inte simma, ty hon var bara fem år. Ernst-Olof såg då Ingrid föll i, och han hoppade genast efter ned i vattnet. Han reflekterade inte, som om det varit en vattenhämtning eller en vedbäring. Han bara hoppade. Han kände att vattnet var kallt och att det var obehagligt att ha kläderna på sig i sjön. Men han tänkte icke mycket eller länge på den saken. Han fick tag i Ingrid, och då han kände, att hon inte gjorde motstånd, visste han att saken var klar. Han simmade på rygg med säkert tag om Ingrids arm runt om bryggan fram till viken, där stranden var lång och grund, och där gick han upp med flickan.
Armar sträcktes emot honom. En äldre herre gav det allra första erkännandet:
—Det var en duktig pojke! Riktigt duktig!
Och så kom hela ön springande. Ingrids mamma slöt sitt våta barn till sitt hjärta och bar hem henne. Två fruar togo Ernst-Olof i vardera handen och ledde hem honom. Han kläddes av. Han fick varm mjölk, han fick torra kläder och runt omkring hörde han i ett surr:
—Tänk, så bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betänkande! En sådan pojke finns det inte många! Hur skulle det gått, om inte han varit där! Han borde ha något för det där!
En herre, som Ernst-Olof aldrig sett förut, han var gäst på hotellet, tryckte hans hand och i handen låg en femkronesedel. Ernst-Olofs mamma kom med en skål konfekt och hans pappa stod mitt i högen och såg bara högst överraskad och förvånad ut.