»Nej, ser du, farsgubben hennes har sagt, att om jag ska bli hennes man, så ska jag skaffa henne en fästering af rent guld. Sådana växa inte på träd!»
»Men tänk, om jag kunde finna en till dig!» sade moster, och så gick hon bort och öppnade sitt skrin. Hon letade en lång stund, och då hon fann, hvad hon sökte, behöll hon det länge i handen.
Men så kom hon fram till Erik och sade:
»Se här, Erik! Duger den?»
I en liten spånask låg en slät, bred guldring, så glänsande och tung som den finaste herremans ring.
»Nej, hvad i alla dar!» sade Erik. »Hvem har moster fått den ringen af?»
»Af min fästman, lilla Erik,» svarade moster Kajsa.
»Din fästman,» sade Erik, »hvar är han?»
»Han ligger i grafven,» sade moster Kajsa. »Det är honom jag hälsar på om lördagskvällarna.»
»Har du haft en fästman?» sade Erik. »Har du verkligen en gång varit ung?» Han stod och stirrade på gumman.