Cecile. Och herr Duplessis tänkte på ingenting sådant, då han kom hit!
Frun. Ja, det visste jag.
Ernest. Huru, ni visste det?
Frun. Seså, gör nu inte så fasligt stora miner och se inte så förolämpad ut! Kommen hit, båda!
Ernest och Cecile. Nej, aldrig!
Frun (afsides). Hvad är nu att göra? Minsta försök att vilja närma dem till hvarandra, skulle skilja dem för alltid!
Ernest. Min fru . . mannens värdighet — —
Frun. Ah bah! . Ett fasligt brott att tro det ni skulle kunna komma öfverens . . kanske älska hvarandra . . . jag har bedragit mig, dermed väl! . Min lilla intrig kommer inte att slutas som komedierna bruka! — Herr Ernest! . min niéce . . allt är klart: varen lyckliga! jag åtskiljer er!
Ernest. Men, min fru, om — —