Ändtligen är första steget taget, och jag hoppas att jag skall lyckas! Det är sannt att jag kastar mig in i ett tokigt, ett romaneskt äfventyr — — ett omöjligt kanhända — — Omöjligt? nej! Jag vågar mycket, det vet, det känner jag — — men hvad skulle jag [4] också inte våga för min snälla Cecile? Ty att förlora henne, att se henne begrafva i ett kloster så mycken ungdom och skönhet, det skulle vara döden för mig. Men min plan skall lyckas, och döden får vänta! För att väcka hennes rena och känsliga hjerta för kärleken, behöfs endast att hon tror sig älskad, verkligt älskad af en ung man lika vacker som hon sjelf; och med ett hjerta lika rent som hennes eget. — Nåväl! en sådan ung man finns verkligen . . jag har träffat på ett sådant hjerta! Skall han komma? tänk om han skulle vägra — det vore pikant nog, efter allt hvad jag vågat för honom . . ty jag kan inte neka att jag gått djerft till väga! (vid fönstret) Ja, min käre granne! jag har varit mycket djerf emot er! Man hade sagt mig så mycket till er fördel, för omkring ett halft år sedan. . . Ni var arbetsam, ni älskade studier och resor, ni hade varit en god son, och allt detta sammanlagdt gjorde att jag i er anade ämnet till en utmärkt äkta man. I samma ögonblick fattade jag den föresatsen att gifta er med min Cecile! Och hvarför inte? Ålder, förmögenhet, samhällsställning, allt passar förträffligt! Men ni kände inte hvarandra. Ni min herre, lefde indraget, min niéce ville aldrig taga emot något besök . . huru föra er tillsammans? — Jo, jag hittade på ett medel . . en god process . . ja! det vill säga, en mycket dålig sådan! En stackars liten bäck letade sig fram genom bådas våra trädgårdar; vattnet torkade ut på våren, och när det kom igen så sökte det sig en annan väg . . jag skyndade mig att anklaga er för att hafva gifvit den ett annat lopp . . och jag skickade er en stämning, i den förhoppning att ni skulle infinna er för att föreslå mig förlikning, eller afgifva en förklaring — — — Nej! inte ett ord, inte det minsta steg att gå mig till möte! — Men när ni i går fått veta att jag, sedan jag förlorat i första instansen, ämnade appellera till högre rätt, då ändtligen blef min unga herre litet orolig . . ni har skrifvit till mig — jag har svarat, och nu vill jag väl se om ni inte skall komma till slut!
Tredje Scenen.
FRUN. LISE.
Lise (hastigt från venster). Frun! jag fick ett svar!
Frun. Åh! det var jag säker om!
Lise. Här är det!
Frun. Gif hit! (läser). »Ja min fru, vi skulle kanske kunna komma öfverens, om endast advokaterna icke blanda sig i saken. Låt oss förklara oss: jag är till er tjenst. Jag antager på förhand den dag och timma, som ni behagar utsätta för vårt samtal?» — Ah! jag har fångat honom!
Lise (afsides). Det var märkvärdigt hvad frun är glad!
Frun (skrifvande). »Jag väntar er redan i dag, vid middagstiden. Er tillgifna granne, enkefru Gardonnière.» — Lise! skynda genast tillbaka med det här svaret!