— Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.
— Ska jag städsla dig för nästa år?
— Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.
— Jasåå — inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så — — —
— Ja, så — blef det tal om oss två — — —
— Och så började du lipa, förstås?
— Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog.
— Nå, han då?
— Han — han frågade om igen — så jag slapp.
— Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som böneman.