Hur »Fiffens» tös fick fästman.

— Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom.

— Nå, är inte det bra, då? frågade jag.

— Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde här i församlingen för en fyrtio à femtio år se’n.

Den ene kallade de för »Fiffen» — han hette egentligen Filip Fransson och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget. Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en gammal major sa, som var öfverkontrollör: 17 »Det som rinner genom rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner bredvid, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna potatis.»

Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl: med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut. Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande», så skulle det allt vara »Fiffen».

Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de fyra hade »gått åt» — tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af med Evangelina — som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade blifvit kallad — och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan! 18 Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande.

Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort — och det sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten — gick och påtade dag ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga — som snåljobar ju aldrig ha — lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken konfekt eller sirap och hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och han misstrodde alla.

Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig — han må nu se’n bli aldrig så öfvergifven.

Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.