— Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, så kan du dö af det.

— Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara död för länge, länge se’n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu en kopp till! Har pysen somnat?

— Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull.

— Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag skulle följa honom till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag. Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade jag hört se’n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag andra dagen inne hos dem och åt gåsflott — det var min förtjusning.

Esbjörn talte också många gånger om det där att vi skulle bli ett, både under skoltiden och lästiden och sedan. Det var det käraste jag kunde höra — 42 ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom: Han var ju grann som en solskensdag, stor och härdabred och väldig som en klippa, öm om alla, folk som kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes nå’nting ondt om honom: inte en gång byns värsta sladdermaskor nändes tugga på honom.

Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla och galna, när de skulle rycka in — det skulle vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af många bra pojkar.

Men Esbjörn stod sig — inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så stolt — han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom om dagarna och drömde om honom på nätterna.

Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss — vi hade ju ingenting att vänta på precis, någon af oss.

Så kom midsommarafton.

Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i 43 undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken, som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det.