Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» som här ä. Det var han som tog ihop med skolan — den låg ju rent i lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att få småskola här. 51
Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först småskollärarinna och se’n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.
Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.
Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i flera år — se’n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de voro för dödbakade och för mycket för grannlåt — klädhängare, som inte ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte så väl hos töserna, 52 fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han har alltid varit en pojke för sig.
Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem — där är både utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när deras far har kunnat bli riksdagsman — äpplet faller väl inte så långt från trädet, mente jag på mitt vis.
Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma och hälsa på där.
När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad tyckte du om dem?»
— Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder. Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.
Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.
En gång frågade jag honom, hvad han tyckte 53 om prostens Hilma. Det är en rar tös, och han kunde nog få henne om han ville — så mycket vet jag.