— Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se att 55 de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af gässen på fäladen, sa Ingrid.
Harald började skratta. Och många med honom.
— Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade — komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta kläder, fast vi ä alldeles barfota.
Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti. Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.
Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt, men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.
Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så där fundersam och tyst. 56
Och så en dag säger han:
— Hvad tyckte mor om henne?
— Hvilken? sa jag så oskyldigt.
— Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!