Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjölkade. De vore de äldsta och bäst betrodda bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne. »Först teg han en taga, och se’n sa han inte ett ord på en 77 lång stund» — som det heter i ett gammalt ordstäf. Slutligen kom det.
— Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera» dig?
— Hvad skulle det tjäna till? Ett så’nt hampaspöke!
— Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du är rentvättad och har »hyggat till» ditt rufsiga hår en smula.
— Mm. Kanske du funderar på att gå dit?
— Nog har jag tänkt på’t ibland. Jag ska in till sta’n i morgon efter bräder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog åka med; så kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag skulle först fråga dig — är det så du inte vill, hör jag mig väl för med Stina.
— Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med. Men du får lägga ut pengarna för mig, tills vi få ut årslönen. Du far väl som vanligt klockan sex? Då ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden nekar mig att få åka med dig.
Och dagen efter stodo de utanför Marcus’ atelier i Ystad. De stego slutligen in i förstugan.
— Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.
— Du kan väl gå först — inte bits han, om han är evangelist. Fruntimmer har han väl åtminstone försyn för.