När hon ser sig omkring blir hon varse, att de sju små kopparsticken av draget kastats på golvet. Med möda plockar hon upp dem och stryker varligt av dammet.
Det är de sju dygderna.
Längst dröjer hon vid Caritas. Hennes ansikte uttrycker en mild sorgsenhet. Kanske är det en smula långdraget, kantigt, mer likt Liljorna än Bourmaistrarna. I höger hand håller hon ett brinnande hjärta medan hon med vänstra armen trycker intill sig ett litet, vitt, mjukt barn. Fru Gunhild kysser barnet.
Hon hör herr Abrahams steg i trappan och sluter av vana sina ögon. Han stiger in på tå, lägger klinkan försiktigt i lås och går bort och sätter sig i fönstersmygen.
— Vad tänker du på? frågar han.
Hon skakar sakta på huvudet. Men plötsligt hejdar hon sig, slår upp ögonen och säger:
— Lilja, jag har en bön.
Herr Abraham drar de buskiga brynen högt upp i pannan och stirrar på henne.
— Jag ber dig, fortsätter fru Gunhild, att barnet måtte få kallas Judith.
— Judith? Efter vem? undrar herr Abraham och tillägger: För resten tör det väl hända, att det blir en gosse.