— Ska hennes nåd stuta mig, så går jag väl efter riset. Eljest kanske hennes nåd faller ikull.
— Gå du ned till ditt, sade fru Gunhild, och låt bli att slamra.
Fru Gunhild återvände till sin kammare. Ofrivilligt förde hon kryckorna mera sakta och varligt, rädd för det ihåliga, dova bullret, som mångdubblades av ekot.
Längre fram ville herr Abraham köra flickan ur tjänsten. Sedan fru Gunhild tillfrisknat behövdes ej så mycket tjänstefolk. Och dessutom var en sådan där hoppetossa inte mycket att lita på. Men fru Gunhild behöll henne. Slamret i kök och pigkammare kunde man väl tåla. Och hon var snäll mot barnen. Om sommarkvällarna gick hon ut på ängen och plockade blommor åt Judith och Brita. Visst var det ju en onyttig sak, men fru Gunhild ville icke hindra henne. Ibland stod hon i fönstersmygen eller på trappan, och såg hur flickan dansade nedför allén. Hon följde henne med blicken ända till dess att hon försvunnit under lindarna.
Att herr Abraham gnällde, det hjälpte icke. Fru Gunhild bestämde över pigorna. Och det var dock ingenting ont i att flickan efter slutat arbete gick under lindarna för att plocka blommor.
Men framemot jul blev Elin sjuk. Och nu triumferade herr Abraham. Han visste väl, vad det var för en sjukdom. Hon skulle genast ur tjänsten. Eller skulle han hysa en slinka i sitt hus? Skulle de oskyldiga flickebarnen gå i lek med en slinka? Bort skulle hon.
Häremot kunde fru Gunhild ingenting invända. Elin fick draga i väg till fiskartorpet eller vart hon gitte. Och att det skarnet ingenting tog från gården, det vaktade herr Abraham.
Om det var det, att sjukdomen åter tog fatt på fru Gunhild, eller om hon verkligen fästat sig vid flickan och leddes efter henne, det är svårt att säga. Två gånger sände hon bud efter fiskaren. Han visste alls intet om sin dotter. Hade hon drivits från gården för lösaktighets skull, så fick väl skarnet ta sig fram bäst hon kunde. Svårt hade han det ändå, och inte var han karl att jäva fru Gunhilds dom.
Det var ju sant, domen hade varit rättvis. Flickan, som dansat utför allén, försvunnit under lindarna, hade varit en slinka rätt och slätt. Där fanns egentligen icke någon jämförelse.
Ångesten kom väl därav, att fru Gunhild icke längre kunde arbeta som förr. Hon blev så pass helbrägda, att kryckorna kunde ersättas med käppar. Men utomhus vågade hon icke gå och herr Abraham regerade enväldigt på fält, i ladugård och stall. Värst var det, att höra kreaturen böla av svält. När hon själv ingenting kunde uträtta, måste det vända sig i vrede mot herr Abraham. Och var hon väl där, att hon icke längre kunde tåla herr Abraham, så skulle nog vännen passa på.