Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskas försiktigt med dörrklinkan och dröjer vid tröskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han kan stiga fram, och han går alltjämt på tå bort och sätter sig på stenbänken i fönstersmygen. Under de buskiga, gråvita ögonbrynen kastar han en förlägen blick på hustrun. Han stryker sig över låren och harklar sakta. Då fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen, lutar han sig fram över det runda bordet, vars skiva är av alrot. Han rör vid de vita linnesakerna och slutligen tar han boken i svartfärgat, slitet kalvskinn, slår upp pärmen och läser med närsynta ögon:
Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetz Föracht.
Herr Abraham suckar omedvetet och börjar bläddra i boken som är späckad med märken. Ett efter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar dem i handen, stryker och glättar dem, men fäster sig föga vid, vad de föreställa. Under tiden slår fru Gunhild upp ögonen.
— Hur går det med slåttern? frågar hon.
— Gud ske lov jo — jo vars. Han lägger ifrån sig kopparsticken, böjer sig fram och stryker lätt över hustruns axel och arm.
— Vad tänker kära Gunhild på? Här — här i ensamheten.
Hon gör en butter min och låter huvudet sjunka. Herr Abraham fortsätter hastigt:
— Jag menar, att det är icke nyttigt för Gunhild. Min salig mor brukade säga, att kvinnor i välsignat tillstånd ej ha gott av att tänka. Likaså står det i Skriften, att var dag har nog av sin plåga. Gud råder för allt, stort som smått. Men jag menar, att Gunhild skulle gå ner och se om huset. Där nere går allting vind —
Han tystnar. Det fräsande ljudet av jämt mejande liar har upphört. I dess ställe hör han drängarna skratta och prata sinsemellan.
Fru Gunhild säger: