— Om nu barnen få veta det, om nu barnen få veta det —
Herr Abraham:
— Inte skall jag berätta om Gunhilds fantasier. Det kan hon veta. Jag har varit en gammal skråpuk i all min dar, och Gunhild kan väl haft skäl att önska sig bättre. Så vacker och fin, som kära Gunhild var och med ett livligt sinne. Jag får väl tacka Gud, att kära Gunhild icke gjort mig större oförrätt —
Fru Gunhild reser sig och börjar vandra i mörkret. Hon har icke längre behov av käppen. Hon går som förr. Plötsligt stannar hon och säger:
— Hur skall det bli? Hur skall det bli?
Men herr Abraham vill alls icke oroa sig. Nu är fru Gunhild gammal och sinnet blir väl lugnt och kallt med åren. Stod hon frestelsen emot i sin ungdom, så behöver hon väl icke oroa sig på gamla dagar.
— Men han är ju här, säger Gunhild. Inte hjälper det, att Lilja säger nej. Han har alltid varit här. År ut och år in har jag vaktat mig. Men nu gitter jag inte. Se nu kan jag inte sova längre. Var natt väcker han mig. Men han smyger sig genast bort. Han vet nog, att jag skall vara riktigt trött, innan han får bukt med mig.
— Ack det är ju bara griller, suckar herr Abraham. Gå nu vackert och lägg sig, så skall jag läsa Fader Vår —
Han sätter sig upp och läser med hög röst. En gång till, ber fru Gunhild. Hon har svept täcket ikring sig, men sitter och skakar och huttrar. En gång till! Herr Abraham läser.
Om dagen kommer Brita till henne. Hon brukar eljest icke lämna sin kammare, där solen skiner. Men nu kommer hon och sätter sig bredvid mor och stryker och kysser hennes händer. Den tanklösa Judith kommer självmant till henne för att läsa högt ur Werldsens Fåfängligheetz Föracht. Lill-Abraham stryker inom dörren, bugar förläget och frågar efter kära mors befinnande. Marianne ger henne att smaka av baket.