I skogsbrynet mötte de en karl. Bakom tallen stod ännu en. Och ett litet stycke längre bort bakom enröset gömde sig många. Det var gårdsfolket. Gunhild tänkte, att det nu var tid att springa. Men det ville han icke. Det skulle se galet ut. Folk kunde tro, att hon var sjuk, och genast skulle de kasta sig över henne. Därför gick hon lugnt framåt. Han lämnade henne, det var bäst hon var ensam. Hon redde sig bäst ensam. Hon gick rakt på karlen och han vek åt sidan. De gömde sig alla bakom träd. De vågade icke komma under hennes ögon.
Hon gick väl många mil och ingen vågade röra henne. Hon gick väl så långt som till månen. Ända till dess, att den räven Lilja blev henne för slug. Han tog henne så vackert under armen, och hon kunde alls inte tro, att det var Lilja. Men när hon kom i allén förstod hon, att Lilja lurat henne. Då började hon skrika:
— Tar du mina smycken, du girigbuk? Tar du mina ögon, du girigbuk? Tar du min salighet, du girigbuk?
Därmed fortsatte hon hela allén uppför och kände en stor lättnad vid att få skrika. Men när hon kommit upp på gårdsplanen, såg hon Lill-Abraham och Marianne. Nu tiger jag, tänkte hon, nu måste jag tiga. Jag är väl inte människa att skämma ut mig inför mina egna barn. Vad ska de tänka om mig?
Hon gjorde våld på sin mun, hon höll armen för. Det hjälpte icke. Hon var maktlös. Den där människan, som hon vaktat så många långa år, nu hade hon sluppit lös. Det var hon som skrek.
Och hon skrek ännu i förstugan och trappan. Men i alla fall skulle hon väl tystna, när hon gick förbi Britas dörr. Där stod den blinda i dörröppningen. Nu skulle hon väl visa, att hon var en kristen människa. Hon kunde väl inte plåga livet ur sitt blinda barn.
Och verkligen gick det lyckligt. Ty just som hon kom uppför trappan mötte hon Judith. Herr Abraham gjorde ett tecken, att Judith skulle gå åt sidan, och flickan tryckte sig upp mot väggen. Det var som förr, när hon hade dansat och mor kom på gången. Och nu fick hon äntligen makt med sin mun och sade:
— Du! Du har vackra ögon, du!
Hon sade det alldeles lugnt och naturligt. Kanske endast lite för högljutt. Och strax därpå brast hon i skratt och måste åter trycka armen mot munnen.
Herr Abraham förde henne uppför trappan in i tornkammaren. Han skruvade igen fönsterluckorna och Lill-Abraham satte en järnslå för dörren. Så måtte de väl vara belåtna.