När Henrik Bourmaister såg dem komma, slog han hästen på länden och skrek:
— Nu är djävulen lös! Skall jag rida med moster på sadelknappen?
Judith tecknade, att han skulle vara tyst. Men Henrik fortsatte att svärja. Han drog i tyglarna, så att hästen stegrade och gnäggade. Fru Gunhild viskade i Judiths öra.
— Mor vill åka härifrån, sade Judith. Kära Henrik, spänn för kareten och låt oss åka.
Henrik ledde hästarna mot stallet, han vände sig om och sade:
— Jag skall spänna för kareten. Men sen är det jag, som rider i sporrsträck härifrån.
— Kusin har sin vilje.
Men när Henrik gått in i stallet, brast Judith i gråt. Och fru Gunhild frågade:
— Varför gråter kära min vän? Nu får vännen sin vilje, jag följer honom så långt det än bär. Kära min vän har vackra ögon. Kom nu.
Henrik körde fram med kareten och fru Gunhild steg upp. Henrik frågade, vem som skulle köra, och Judith svarade: