Majoren fortsatte:
— Bjud er nu åt Rygell med hull och hår, med döttrar, hustrur och fänad. Så kvittar han mot skuld. Sen är det slut. Vad tar han nu ifrån mig? Jag äger inte en stol, inte ett bord, jag äger inte de här trasiga sulorna. Jag äger inte så mycket, att jag kan köpa fem alnar svart tyg åt Brita Billman. Ä! Vad gör det mig, när hon i alla fall håller kjolen i näven som en piga. Men i morgon säljer jag Bånga. Kvittar mot skuld, och får inte ett rundstycke. Slut. Adjö. Vart går jag sen?
I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad på Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, så att gubben kippade efter andan.
— Du hjärtans stolle. Vill du bli vräkt? Ska jag bo på Falla? Var då? I källaren? Men du är en hjärtans kar och nu ska jag hjälpa dig att resa en äreport åt grevinnan.
Han sprang tvärs över rummet och sparkade upp dörren. — Holla! ropade han. Smeder och drängar, ohoj! Brännvin! Brännvin!
Och han behövde icke ropa länge förrän de kommo, drängarna tungt stegande i stövlarna, smederna tassande barfota, svarta, brända av eld och dricka. Majoren ordnade dem i två led ansikte mot ansikte. Han sade till greven:
— Hämta mera brännvin. Gör som jag säger Ulrich. Hämta ett ankare och ställ vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka är det förnämsta fruntimret vid Kroken. Den äreporten du har tänkt dig, kan passa för Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn. Mer brännvin!
Till herrarna vid spelbordet sade han:
— Såna stackare, mina vänner! Har ni sprungit hos gumman i trettio år, ätit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu löva med löv, som redan vissnat? Finns det inte friskt löv på Falla? Men därför att Rygell sagt nej, vågar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. Så ska ni också lämna gummans pomerans i fred, struntar!
Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med käften! Han gick hela raden utefter och hällde en duktig slurk i var strupe.