— Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller åtminstone en hjärtlig lyckönskan.
Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade. Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan, frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore brudgummen. Barbro svarade:
— Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma av stassen — och det håller jag för säkrare — är det den gamle sprätten.
Kommerserådet sade:
— Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till skinnet?
Barbro svarade:
— Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva, som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.
Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut en ny snara, han sade:
— Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?
Svarade Barbro: