— Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats, som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen framför gubben.
De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar. Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:
— Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare försakelse än den att vara honom utan. Likväl — vill hon hellre taga den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod — gott, jag avråder henne icke. Men om så sker — låt oss då kasta sten på dörren när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken finnas trä eller sten över den lyckan.
När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta. Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska illparigt leende.
— Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager den friaren, som är bäst klädd och hädd.
Vadet ingicks och vadsumman bestämdes på Barbros förslag till tre tusen riksdaler. Kommerserådet fann summan väl stor men ville för skam skull inte neka. Han skrev en revers ställd till innehavaren, Rygell skrev likaledes en revers och de båda papperen lades på bordet. Nu uppmanades Majken att göra sitt val, och den stackars flickan råkade ur ett låtsat rakt in i ett verkligt bryderi. Drängen hade i trots av hennes dåliga rykte friat upprepade gånger, och det var endast fruktan för husbonden, som förmått henne att vägra. Nu visste hon varken ut eller in. Gummorna dunkade henne i ryggen och bad henne tänka med förståndet. Gubben var visserligen ful, men drängen skulle nog med tiden bli ful han också. Barbro sade:
— Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.
Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:
— Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång, så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns torp få åt sig utvälja det bästa.
Barbro skrattade: