Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla, från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.
Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När nu Barbro slutat sitt dagsverke — så länge krafterna stodo henne bi arbetade hon nämligen i mjölkkammaren — klättrade magistern upp i klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning styra kosan mot Frötjärn.
Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin olycka — därför att han bidar en större.
Det finns ännu människor där på trakten, som ganska väl minnas den sommar, då Barbro Backe höll hov vid Kroken. När magister Ekmarck sent omsider erhållit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder till att nedskriva sina minnen från denna sommar. Han betitlade manuskriptet:
Dansen på Frötjärn.
VII.
I mitten av juli lämnade kommerserådet Bourmaister Hilleborn. Det påstods, att gubben givit sig ut på resor i samma ärende, som kort förut major Billman, och att han var i samma trångmål. Rygell, som väl kände kommerserådets hjälpkällor, lämnade då Frötjärn, och de båda herrarnas vägar korsades gång efter annan till stor förtret för kommerserådet. Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, sökte icke sällskap och hyste intresse endast för de redogörelser, som varje postdag anlände från bergmästaren. Klockan på Kungshällen ringde sällan, magister Ekmarck och flickorna på Frötjärn leddes gruvligt.
En afton, då magistern återvände från ett besök i prästgården mötte han en yngling, vars dräkt och uppförande tycktes honom bra egendomliga. Han gick nämligen av och an som en skiltvakt framför allén till Frötjärn. Då och då böjde han sig ned med händerna stödda mot knäna och blickade ivrigt sökande upp mot gården. På huvudet bar han en hatt som i ålder och skröplighet kunde tävla med herr magisterns egen grågröna cylinder. Syrtuten, av bästa kläde men sliten och lappad på åtskilliga ställen, var synbarligen tillverkad för en person av spensligare byggnad, och magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullständigades av ett spanskrör utan doppsko, uppslitet som en sönderpiskad rotting och sammanhållet nedtill medelst segelgarn.
Magistern slog sig i språk med ynglingen och fick genast besked. Hans namn var Karl-August, smed från Falla. Under den stora fest- och skövlingsnatten, som lyktade så illa, hade han varit major Billmans närmaste man och hjälpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till äkta. Och då smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin mamsell och majorens dotter, hade han funnit skäligt fresta sin lycka. För den skull hade han skaffat sig snygga kläder och begivit sig till Frötjärn men kände sig nu oviss om sin framgång och rädd för hundarna.
Magistern åhörde ynglingens berättelse med välvilja och lovade att hjälpa honom till rätta. Han bad honom slå sig ned i diket, där väldiga kardborrblad skyddade för upptäckt. Magistern skulle underrätta mamsell Billman, och om hon upptog frieriet väl, skulle hon säkerligen göra honom ett besök i diket. Karl-August tackade, drog försiktigt upp syrtuten och satte sig på skinnbyxorna bland kardborrbladen.