Då har fanen varit framme igen, avgjorde greven. Han gick hastigt bort till Valborg, lade sin hand mycket lätt på hennes skuldra.
Lilla vännen kom särdeles lägligt. Tag min lilla grevinna vid handen, för henne in i sovkammaren, kläd av henne, lägg henne, sitt bredvid henne och håll henne i handen. Ty grevinnan är mycket mörkrädd. Vilket lilla vännen kanske också är.
Nej, inte är jag så värst rädd, sade Valborg. Hon böjde sig litet åt sidan, undgående den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid hennes kind. Hon gick fram till den svarta flickan, bjöd hand.
Kom då, sade hon.
Greven följde dem med ögonen och hans blick visade ett tydligt välbehag.
När kammardörren stängts efter flickorna, utbrast han:
Alldeles förträffligt! Det ante mig, att Sutres ekar skulle bringa mig lycka än en gång. Min kära Träsk, lilla grevinnan behöver en kammarpiga. Därtill förordnar och utnämner jag herr kommerserådets dotter.
Valborg? sade Träsken, spärrade upp ögonen. Nej, jag betackar mig ödmjukast. Jag har fem döttrar, herr greve, den ena hos domprosten i Skara —
Det är känt, avbröt greven, kommerserådets döttrar äro kända riket runt. Men för gammal vänskaps skull gör han mig nog till viljes. Eller skulle det vara så att han glömt vår gamla vänskap, herr kommerseråd?
Träsken öppnade munnen och slöt den åter. Han satte fiolen till kinden och lät den åter sjunka. Men greven fortfor:
Vår vänskaps tid, herr kommerseråd, då han förde säcktals med gammalt silver till Frönsan —