Kolran? upprepade Träsken.
De säger så, sade Raggen.
Och den trumpna bifallsnicken gick åter laget runt. Träsken knäppte långrocken från hakan ned till knäna, lade händerna med fiol och stråke på ryggen. Han hade fått kolraskräcken anno 49, då han for med en finnskuta till Gävle, kolran ombord.
Det är lögn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I fått om bakfoten. Jag kommer själv från Frönsan. Kolran? Inte! Vem har sagt det?
Raggen pekade på en av de sist anlända, en bredskuldrad med runt, fromt ansikte, den ende fetlagde i församlingen. Han sade:
Jag säger det inte för bestämt. Men jag slår ihop och gissar —
Vad är du för en djävul, som gissar! skrek Träsken, plötsligt eldröd kring ögonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel?
Mannen blinkade förläget, sade:
Ingen för den del. Men jag mötte sockens kolrakärra i backen sör om forsen. Inte vet jag om det var någon i'n. För jag frågte inte utan gick av vägen. Men nog var det kolrakärran. Jag har sett den förr, det året hon var som värst.
Valborg! skrek Träsken, snurrade runt, så att öronlockarna stodo rakt ut från huvudet. Var är Valborg? Valborg och Daniel! Spänn för båda två! Märren! Vi åker på fläcken! Valborg! Valborg och Daniel.