I hörnet av Storgatan stod Aposteln och häradshövdingen. Aposteln flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt på Abraham.
—Varför har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du här att göra?
—Hur mår Louise? frågade Abraham.
Men Aposteln, som aldrig svarade på frågor, flaxade vidare. Björner rullade fram och vidrörde Abraham.
—Öh, öh, öh, unge man har vuxit.
—Dig över huvudet, häradshövding. Den dag skall varda kommande, då denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Björner!
—Öh—skäms—
* * * * *
Efter middagen, då Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning för sin son och smålog och sade:
—Ja, nu behöver du inte sitta hos din gamla pappa längre. Du har väl andra—