—Det ska det väl bli, brummade smeden, tog tuggbussen från sin son och krängde av sig rocken. Om det inte blir bankrutt förstås, för då går det åt helsicke.
—Herre jesses! skrek madammen.
—Äsch, oja dig inte, mor. Blir det bankrutt så får en ju utdelning i konkursen. Så det smäller lika—
Dessa hugnesamma nyheter spred madam Andersson över Blekängen. Här och där lade hon till men tog sällan ifrån, varför det allmänna välståndet så småningom tog allt större och präktigare former. Grisen växte till en premieringssugga med en liten kulting vid var spene, och geten blev ko. Blekängsmadammerna, som hört sina mödrar tala om Backarnas kommande härlighet, såg det som en profetia, nära att gå i uppfyllelse. De ställde projektet Backarna i samband med Benjamin Hagelins välsignade verksamhet. Och de väntade otåligt, att profeten skulle predika en allmän utvandring till det förlovade landet. Men profeten teg. Han omvände Bethaniakvinnor och hade icke ord för världsliga angelägenheter.
I staden på andra sidan Garvarebrunnsgränd, de burgna borgarenas stad, möttes bolaget med misstroende. Dess styrelse var en sillsallad med underliga ingredienser. Ordförande Julius Krok. Vilken hederlig borgare mellan Karlslunden och Garvarebrunnsgränd hade icke någon gång i sitt liv dragit Julius Krok vid näsan?
Verkställande direktör: Gusten Sörman. Rabulisten, son av en tjuvstryk.
Den!
Vidare Elis Eberhard Roth. Den! Per Hyltenius. Den! Den! Smeden
Andersson, gammal Blekängsbo, hederlig och dum.
Och slutligen Enok Ebenezar Ohlsson! Det var nästan det värsta, ty det var rena, rama slöddret. Sörmans stallbroder, en grovarbetare utan fast anställning, rabulist, socialdemokrat utan att tillhöra någon förening, frireligiös utan att tillhöra någon församling. Döpt till Enok Ebenezar, sannolikt uppkallad efter Jublets foxterrier som omkommit i Blekängsbäcken.
Om denne Ohlsson visste man med säkerhet ingenting, men man anade både ett och annat. Modern hade dött på fattighuset, fadern antogs vara doktor Roth, vilket dock icke kunde bevisas. Roth hade emelllertid hjälpt honom, och varför skulle han ha hjälpt honom, om han icke hade varit tvungen? Gammalt folk med gott minne påstod, att Ohlssons morfar varit plåtslagargesäll och son av en sadelmakargesäll. Nämligen just den sadelmakargesäll, som för bortåt hundra år sedan tog livet av änkenåden Siedel genom att antända Backarnas uthus.
Sådana män sutto i styrelsen! Aktiekapitalet var till hälften tecknat av fyrtiotvå arbetare, andra hälften av ingenjör Krok, brukspatron Hyltenius och doktor Roth, som fått en aktie till skänks, därför att man ville ha en stadsfullmäktig i styrelsen.