Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete, bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen, som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.
Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:
—Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.
Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och
Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:
—Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok—
Han svängde om på stolen.
—Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig—?
Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.
—Hör, Sörman—sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag inte rätt?
—Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så skulle nog Sörman taga det på sig.