Abraham strök sig över pannan och reste sig.
—Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.
Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.
Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken och höllo vakt.
Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet. Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.
—Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe—
Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med Ohlsson flinade till och ropade:
—Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!
Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.
Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden tändes en bred, starkt lysande båge.