—Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt under ögonbrynen och mumlade:
—Han ska så fan heller, den stollen!
Julius Krok sade till sin svärfar:
—Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.
—Låt mig se, låt mig se—Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset—just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn, och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara en ligger i, bara en ligger i—
—Jag har ingenting att ligga i—
—Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så bra, så bra—
* * * * *
Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta. Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon människa kunde längta efter arbete.
—Om Gud ville befria mig från mina skulder—ja, jag menar de riktiga—och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.