—Nja. Jag får väl hoppas, att pappa inte tar det alltför hårt. Det låter åtminstone inte så, tycker jag. Förresten är det mitt fel. Hade svåger Holmin fått råda, så hade det här eländet aldrig blivit av. Men jag förstås—Idiot!
—Tja, tja, av skadan blir man vis, tröstade Blenda. Inte rår du för, att du är ung och dum. Men nu stannar du väl på Björkenäs? Tills vidare—?
—Tills i vår, om ni tillåter, innan dess har jag nog fått någon plats.
—Som du vill.
Hon duade honom. Hon duade honom i sängkammaren, i salen, inför allt folket. Det plågade Abraham. Men det tycktes icke väcka anstöt eller ens förvåning bland folket. Det var nu en gång seden på Björkenäs att ingenting hemlighålla. Åtminstone icke detta.
Skolan hade börjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen hade rest till Tyskland för att genomgå någon ny patenterad luft- och vattenkur. På återvägen skulle han besöka sin mor och möjligen stanna över julen. Abraham var således ensam herre på täppan. Det hände en gång, att en av drängarna kallade honom hans nåd. Då blev Abraham ursinnig.
—Din drummel! Vet du inte, att jag är inspektor!
—Nää, svarade drängen och dolde ett flin. Spektor ska väl han vara,
Halling—
Abraham kände sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom känslig, gav honom efterhängsna, ofrånkomliga tankar och föreställningar. Han kvävdes i de låga, kvava rummen, vars fönster klistrades igen för vintern. Gårdsplanens cirkel blev till en löparebana, på vilken han sprang runt, runt i nattens drömmar, runt, runt till att stupa. Och han drömde, att fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans rygg med ohyggligt långa, brännheta lakan.
Helst hade han velat skudda Björkenäs' stoft från sina fötter den dag, som var. Men han hade ingenstans att taga vägen. Till staden vågade han sig icke. Han var rädd att möta Elsa. Uppträdet på Backarna hade givit honom en kväljande, oövervinnelig skräckkänsla.